På väg igen. Från min barndoms stad till mitt nutida hem. Som att snabbspola 30 år.
Tömd. Påfylld. Spårfylld. Sprickor sammansatta av klister, kärlek och acceptans. Ärrbildning pyntat av rosor och musik. Fri. Öppen. Medveten.
Lyckan över min varma jacka. Den som jag på vägen hittat. Skölden som värmer, täcker och kan öppnas. Inuti finns hon som fått så mycket men alltid söker. Hon som tillhör många och äntligen sig själv.
Resan som alltid är ljuvlig och samtidigt en påminnelse. Om det som aldrig blev. Det som istället är.
Lyckan över varje litet moment. Det som gör att jag om några timmar sitter i ett varm vardagsrum. Utan jacka. Och berättar om ännu ett äventyr. Till den som betyder mest.
Published with Blogger-droid v2.0.4
12 kommentarer:
Underbara ord....
var tvunget att läsa om två gånger för att riktigt gnugga in din känsla i allt...
underbara du....
Vackert!
Härligt!!
Vardagspoesi när det är som bäst! :-)
KRAM
blir så glad av dig och din fina blogg och dina fina ord! Sitter som en smäck när man behöver dem som bäst, du berör mig verkligen! kram
Så fint!
Att vara åtskilda för ett tag får två upplevelser att sammansmälta till en.
:)
Kan tänka mig att det är blandande känslor att resa tillbaka till sin barndomsstad när man lämnat den för annat boende. Själv har jag inte lämnat min barndomsstad så...
Så himla fint Alexandra. Jag saknar dig så himla mycket här i bloggvärlden!
Så vackert du skriver!
Önskar dig en riktigt fin måndag.
Kram
Vackert beskrivande. Kram
Skicka en kommentar